Den 11 september – tio år sedan ett ljus i svensk och internationell politik släcktes. Jag deltog i en kväll för Anna Lindh på Kungsträdgården, Stockholm. En kväll fylld av tal, sång och musik som mer hedrade livet och ljuset än beklagade död och mörker. Som om vi alla visste, att så ser våra livsvillkor ut. Vi vet inte hur döden kommer, men vi vet att, och ibland lite väl tidigt och brutalt. Flera talare återvände till ett citat, lånat från Olof Palme om hur politik är det redskap vi har för att förändra vårt samhälle. En av alla musiker som medverkade, Rikard Wolf, sjöng om mirakel, många talare talade om ljuset och hoppet som Anna Lindh lämnade efter sig.
Den en och en halv timma långa kvällen var helt enkelt en slags liturgi och förkunnelse utanför kyrkans väggar och utan hänvisning till det som är kyrkans centrum, Jesus Kristus. När jag återvände hem var jag fylld av förundran över vad en människa kan åstadkomma, och en förvissning om ljuset och hoppet i världen.
Jag har funderat en del den senaste tiden på tro och politik. Kanske är det en förberedelse inför Riksdagsvalet 2014, kanske är det ett orienterande i vad som är Sveriges kristna råds uppgift. Jag påverkas också av den inom kyrkan och ekumeniken ständiga balansgången mellan å ena sidan tro och lära, å andra sidan kyrka och samhällsengagemang. Omöjliga att skilja åt, men svåra att förena. En paradox inte alls svår att leva med egentligen, men som blir det när det handlar om resurser och begränsningar.
Kristenhetens röst behövs i den politiska debatten eftersom den handlar om hur vi har det tillsammans i samhälle och värld. För troende är det viktigt. Jag tror framför allt kyrkorna behöver formulera de viktiga frågorna utifrån evangeliet – det glada buskapet – om människans unika värde grundat på tron om en Gud som älskar och skapar i världen. Som vill människans väl, inte minst den utsatta, minsta och mest föraktade.
Så kom igen, kyrkor och kristna i hela Sverige, låt oss förenas i en kristen röst inför valet. Inte i vilken som ska styra i landet eller om vi som troende är röda, gröna eller blå. Men kom igen och låt oss börja formulera de frågor och ämnen vi tycker behöver upp till debatt för att politiken ska vara det verktyg som hjälper oss att förändra som vi tror. Jag gör som Rikard Wolf, sjunger om mirakel, och vill se dem. Jag har sett dem i spåren av Jesus från Nasaret och vägrar ge upp hoppet om att hans efterföljare har stora möjligheter att, liksom politiken, vara redskap för en positiv förändring i tro på en människoälskande Gud. Låt oss se hur den tro och lära som enar oss blir ett stöd i engagemang för samhället och låt den värld vi lever i påverka tro och lära till att bli uttryck, ord och varma händer.
En kväll för Anna Lindh inspirerar mig, så här ett år innan riksdagsvalet, att formulera de samhällsfrågor där jag behöver ta ansvar för min tro och mitt hopp. Jag ber med kyrkor över hela världen:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Karin Wiborn
Foto: Melker Dahlstrand
